Hur vet man om man håller på att bli kär? Vet inte om det är hjärnspöken, eller om det är på riktigt. Hur vet man om det är det? Det känns lite grann som när man gick i sjuan och var kär i någon av de större, coolare killarna i nian, om ni minns det? Då gick det ju i och för sig över mellan lunchrasten och eftermiddagsrasten, och föremålen för kärleken varierade från dag till dag. och man ville inte ens hångla, utan det räckte med att bli nuddad eller ha ögonkontakt i mer än 1 sekund. Typ. Och typ liksom så känns det nu, fast i vuxen-variant och med tillägg av att verkligen vilja hångla. Typ grovhångla till och med. Men samtidigt känns det omoget och töntigt. Juvenilt. Och ibland som att jag bara hittar på allting.
Vet inte var denna plötsliga känsla kommer ifrån. Och jag vet riktigt vad jag håller på med. Vänner runt omkring mig blir gravida, flyttar till hus eller köper lägenheter och beter sig allmänt vuxet. Vilket gör mig lycklig för deras skull, förvånad över att det inte känns konstigt att vi är tillräckligt gamla för att göra nåt sånt, och rädd för att jag snart kommer vara där själv. Jag har helt oförväntat fått en fast tjänst, börjat kolla efter större lägenhet och funderar på att köpa bil. Fast jag egentligen kanske tänkt flytta till Norge, resa runt, åka som volontär, flytta till New York och göra en hel del andra saker den här hösten och ett tag framöver (allting egentligen helt orealistiskt att ske på en och samma gång). Jag har till och med gjort upp en plan för att kunna spara pengar till att köpa mitt drömhus på landet om några år och jag känner mig inte alls stressad för någonting. Utan mer harmonisk än någonsin. Ett lugn som jag hoppas är här för att stanna. Bara en måndaslön tillbaka kände jag inte alls så här som jag känner nu. Är både rädd för mig själv och samtidigt nyfiken på vad som kommer näst.
Que vivra verra - "Den som lever får se"
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar