Nu har jag gått lite drygt en veckas inskolning på mitt nya jobb och jag lär mig nya saker varje dag. Det är mycket nytt, rent praktiskt, men också många nya människor och ansikten. Även om det är jättejobbigt, är det också väldigt roligt. Det är så läskigt att vara medveten om hur lite man egentligen vet, och va glad man borde vara för det ibland. Samtidigt är det frustrerande att man inte kan kunna allt på en gång, eller kanske någonsin. Idag har min dag mest handlat om att läsa på lite om kirurgiska magoperationer, pyssla om en liten sjuk tjej som då och då glömmer bort att andas, och ta hand om hennes föräldrar som fortfarande är i chock över att deras bebis kom alldeles för tidigt än planerat.
Nu sitter jag vid mitt skrivbord i mitt studentrum och tittar på solnedgången genom fönstret. Lite te och nån smörgås på det här och så är det läggdags för mig. Men för den lilla tjejen som är kvar på jobbet är livet skört. Hon kanske aldrig någonsin får uppleva en solnedgång. Och även om jag inte kan vara helt säker, är jag rätt säker, på hennes föräldrar inte kommer sova en blund i natt. Istället för att ligga hemma i sängen och mysa tillsammans och se magen växa, blev det snuvade på det och måste helt ställa om livet till att vara på sjukhus i flera månader. Taskigt och orättvist. Men de har varandra, och den lilla flickan har två föräldrar som finns där och vakar över henne varje minut, varje sekund. Så bra är det inte alla som har det. Det låter konstigt i det här sammanhanget, att nån skulle kunna ha det värre. Men så är det. Faktiskt. Allting är relativt. Och ingenting blir någonsin som man tänkt sig. Men man lär sig, hela tiden. Och man går vidare. Livet går vidare. Det är kanske som någon klok en gång sagt; att det är i de små stunderna man finner lycka. Vad gjorde dig lycklig idag? Och tacksam över att du lever och mår bra?
Carpe diem, quam minium credula postero - Fånga dagen, betänk ej morgondagen.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar