Patrem et matrem amo.

Åh, va jag älskar sånna här spännande expriment! Va tror ni? Kommer han att lyckas? Det är redan vetenskapligt bevisat att män kan producera bröstmjölk (ex män som har hjärntumörer och får ändrade nivåer av prolaktin), så varför skulle inte män kunna amma egentligen? Det kanske var tänkt så som "back-up" ifall typ mamman skulle dö eller nåt? Sen är det väldigt roligt att detta ämne provocerar så mycket, och att många tror att barnet skulle ta skada av att bli ammade av en hårig pappa. Men precis som någon annan klok före mig sa, tror jag att det är bra att fundera efter en gång extra innan man dömer ut något, för saker och ting förändras. Exempelvis som att kvinnor för 100 år sen inte fick läsa på universitet eftersom man trodde att livmodern skulle tillbakabildas om kvinnan läste för mycket. Idag tycker vi det är helt sjukt. Tänk om jag som gammal barnmorska om typ hundra år får säga "Ja, när jag var nyfärdig barnmorska så var det bara mammor som ammade och man trodde att det kunde vara skadligt för barnet om pappan ammade det"? Tycker vi ska ge killen en chans! Jag hejjar på iaf! Va tycker du?! Kolla in Mjölkmannens blogg! http://www.tv8.se/blogg/mjolkmannen

Patrem et matrem amo - Jag älskar pappa och mamma.

Que vivra verra

Hur vet man om man håller på att bli kär? Vet inte om det är hjärnspöken, eller om det är på riktigt. Hur vet man om det är det? Det känns lite grann som när man gick i sjuan och var kär i någon av de större, coolare killarna i nian, om ni minns det? Då gick det ju i och för sig över mellan lunchrasten och eftermiddagsrasten, och föremålen för kärleken varierade från dag till dag. och man ville inte ens hångla, utan det räckte med att bli nuddad eller ha ögonkontakt i mer än 1 sekund. Typ. Och typ liksom så känns det nu, fast i vuxen-variant och med tillägg av att verkligen vilja hångla. Typ grovhångla till och med. Men samtidigt känns det omoget och töntigt. Juvenilt. Och ibland som att jag bara hittar på allting.

Vet inte var denna plötsliga känsla kommer ifrån. Och jag vet riktigt vad jag håller på med. Vänner runt omkring mig blir gravida, flyttar till hus eller köper lägenheter och beter sig allmänt vuxet. Vilket gör mig lycklig för deras skull, förvånad över att det inte känns konstigt att vi är tillräckligt gamla för att göra nåt sånt, och rädd för att jag snart kommer vara där själv. Jag har helt oförväntat fått en fast tjänst, börjat kolla efter större lägenhet och funderar på att köpa bil. Fast jag egentligen kanske tänkt flytta till Norge, resa runt, åka som volontär, flytta till New York och göra en hel del andra saker den här hösten och ett tag framöver (allting egentligen helt orealistiskt att ske på en och samma gång). Jag har till och med gjort upp en plan för att kunna spara pengar till att köpa mitt drömhus på landet om några år och jag känner mig inte alls stressad för någonting. Utan mer harmonisk än någonsin. Ett lugn som jag hoppas är här för att stanna. Bara en måndaslön tillbaka kände jag inte alls så här som jag känner nu. Är både rädd för mig själv och samtidigt nyfiken på vad som kommer näst.

Que vivra verra - "Den som lever får se"

Carpe diem, quam minium credula postero

Nu har jag gått lite drygt en veckas inskolning på mitt nya jobb och jag lär mig nya saker varje dag. Det är mycket nytt, rent praktiskt, men också många nya människor och ansikten. Även om det är jättejobbigt, är det också väldigt roligt. Det är så läskigt att vara medveten om hur lite man egentligen vet, och va glad man borde vara för det ibland. Samtidigt är det frustrerande att man inte kan kunna allt på en gång, eller kanske någonsin. Idag har min dag mest handlat om att läsa på lite om kirurgiska magoperationer, pyssla om en liten sjuk tjej som då och då glömmer bort att andas, och ta hand om hennes föräldrar som fortfarande är i chock över att deras bebis kom alldeles för tidigt än planerat.

Nu sitter jag vid mitt skrivbord i mitt studentrum och tittar på solnedgången genom fönstret. Lite te och nån smörgås på det här och så är det läggdags för mig. Men för den lilla tjejen som är kvar på jobbet är livet skört. Hon kanske aldrig någonsin får uppleva en solnedgång. Och även om jag inte kan vara helt säker, är jag rätt säker, på hennes föräldrar inte kommer sova en blund i natt. Istället för att ligga hemma i sängen och mysa tillsammans och se magen växa, blev det snuvade på det och måste helt ställa om livet till att vara på sjukhus i flera månader. Taskigt och orättvist. Men de har varandra, och den lilla flickan har två föräldrar som finns där och vakar över henne varje minut, varje sekund. Så bra är det inte alla som har det. Det låter konstigt i det här sammanhanget, att nån skulle kunna ha det värre. Men så är det. Faktiskt. Allting är relativt. Och ingenting blir någonsin som man tänkt sig. Men man lär sig, hela tiden. Och man går vidare. Livet går vidare. Det är kanske som någon klok en gång sagt; att det är i de små stunderna man finner lycka. Vad gjorde dig lycklig idag? Och tacksam över att du lever och mår bra?

Carpe diem, quam minium credula postero - Fånga dagen, betänk ej morgondagen.

Ytligheter

Nu finns det ingen återvändo. Det handlar bara om ytligheter, så egentligen fattar jag inte hur jag kan sitta här och ha så jävla ont i magen. Det är färg. Jag älskar ju färg. Nu blire färgat. Håret. Jag försöker tänka "Vad är det absolut värsta som kan hända?". Får inget bra svar. Jag är ju inte rädd för att dö. Och jag tror inte att det finns någon risk att jag dör av att färga håret, fast någon någongång säkert gjort det. Så varför? Egentligen borde jag inte vara rädd för att bli fulare, om det är det allt handlar om, för det är inte så jag att jag var så jävla snygg innan heller.

Så tänkte jag när det satt där i håret. Färgen var blöt. Nu är den torkad. Jag är inte längre blondin.

Jag vet inte riktigt vad jag ska säga. Varför är hårfärg en sån identitets-fix-grej hos mig? Jag tror ingen annan bryr sig om jag är blond eller brunett. Jag är ju samma Frögan ialla fall. Eller? Är rädd för att människor att uppfatta mig annorlunda nu, men jag har ingen bra förklaring till varför, eller varför det skulle vara en dålig sak. Men jag är säker på att det iallafall kommer vara lite annorlunda. Nån kanske till och med inte känner igen mig.

"Den kloka kvinnan blir glad då hon anses vara vacker. Den vackra kvinnan blir glad då hon anses vara klok." - Selma Lagerlöf