Quem dii diligunt, adolescens moritur

Min högra hand vaggar en ängel. En liten tös som snart ska lämna oss här på jorden, hon kom hit bara för att vända om igen. Att sitta här, vagga henne och finnas till hands när hon behöver, är mitt jobb. Jag gör, precis som hon, ett gästspel här. Annars bor jag långt här ifrån, i vad som nu känns som ett helt annat liv. Hon snusar och vrider sig i vaggan, läpparna är hallonröda och kinderna rosa. Men vilken sekund som helst kan läpparna vara blå och kinderna vita. Det är en obeskrivlig känsla att vara så nära livet. Och döden. Hennes föräldrar ligger i rummet intill och sover, skulle hon sluta andas nu ska jag lägga henne mellan dem i sängen. Det är så vi bestämt. Men ingen av oss vet när det sker. Undrar om hon vet. Undrar om hon vet att hon snart ska tillbaka till därifrån hon kom igen?

Sen några månader tillbaka är jag barnmorska. Egentligen trodde jag att jag hade lämnat det där med barn och döden bakom mig, en tid då jag arbetade som sjuksköterska på olika barnavdelningar. Men döden försvinner inte, även om man arbetar som barnmorska. Fast det bästa med att vara barnmorska är att man också får finnas där när barnet tar sitt allra första andetag och att då få hälsa den lille vännen välkommen till planeten Jorden. Och till det jag alltid hoppas ska bli ett långt, lyckligt liv. Att säga hej, inte hejdå. Det är helt fantastiskt varje gång ett nytt liv föds, och varje gång det sker undrar jag varifrån den lille nya varelsen kom ifrån. Hur kan det bli så självklart att den finns, när den alldeles nyss inte fanns? Den lilla, lilla bebisen förändrar två människors (och säkert ännu fler) liv för all tid. Och det är alltid fruktansvärt när någon måste lämna oss, alldeles för tidigt. Men när jag sitter här och ser på den lilla ängeln, så känner jag bara sorg för hennes föräldrar. Jag vet att hon får det bra dit hon kommer. Det är de som blir ensamma kvar som egentligen lider.

Quem dii diligunt, adolescens moritur - "Den gudarna älskar dör ung" , ur Bacchides av Plautus.