Jag cyklar vidare

I morgon är första dagen på nya jobbet. Fast anställning för första gången i mitt liv. Borde vara glad, men jag börjar redan känna mig kallsvettig och kvävd. Har varit hemma i två dagar, efter ytterligare en sommar på resande fot i närmare tre månader. Det måste vara nåt fel på mig. Kanske måste jag köpa ett hus på landet i tillägg till min lägenhet i stan för alla pengar jag kommer tjäna, så jag i alla fall har två ställen att variera vardagen på? Min värld rör sig framåt utan att jag har en chans att påverka det, känns det som, vilket kanske är lika bra. För ibland skulle jag bara vilja stanna en stund och vara ung lite till. Inte för att jag egentligen är särskilt gammal nu, men jag är smärtsamt medveten om att jag hela tiden blir äldre vilket innebär att många dörrar stängs, det är så många saker jag önskar att jag hunnit göra...

Men, det öppnas antagligen nya dörrar. En klok man i min närhet lär ha sagt att man lever livet indelat i 7-årsperioder, om så är sant stämmer det rätt bra in på mitt liv. Jag har ett år kvar på min fjärde period - en period fylld med äventyr, många resor och flera års studier. Nästa år fyller jag 28 år och jag gissar att även om det här med 7-årsperioder inte är sant, så står jag antagligen ändå framför en stor förändring i mitt liv. Jag har pluggat färdigt, det är dags att slå sig till ro. Näst på listan står att finna en permanent lägenhet i denna stad av mitt hjärta, en som jag kan ha kvar för evigt. Och kanske en bil, för att samla ytterligare några vuxenpoäng (det är väl lika bra att köra all-in om jag nu ändå ska vara vuxen och ha ett ordentligt jobb?). Och sen får Han gärna ta och komma snart, tycker jag har väntat tillräckligt länge nu. Så jag kan få utnyttja min rätt till föräldraledighet och så att jag har nån att dela vardagen och drömhuset på landet med...

"Life is like riding a bicycle. To keep your balance you must keep moving." - Albert Einstein

Quem dii diligunt, adolescens moritur

Min högra hand vaggar en ängel. En liten tös som snart ska lämna oss här på jorden, hon kom hit bara för att vända om igen. Att sitta här, vagga henne och finnas till hands när hon behöver, är mitt jobb. Jag gör, precis som hon, ett gästspel här. Annars bor jag långt här ifrån, i vad som nu känns som ett helt annat liv. Hon snusar och vrider sig i vaggan, läpparna är hallonröda och kinderna rosa. Men vilken sekund som helst kan läpparna vara blå och kinderna vita. Det är en obeskrivlig känsla att vara så nära livet. Och döden. Hennes föräldrar ligger i rummet intill och sover, skulle hon sluta andas nu ska jag lägga henne mellan dem i sängen. Det är så vi bestämt. Men ingen av oss vet när det sker. Undrar om hon vet. Undrar om hon vet att hon snart ska tillbaka till därifrån hon kom igen?

Sen några månader tillbaka är jag barnmorska. Egentligen trodde jag att jag hade lämnat det där med barn och döden bakom mig, en tid då jag arbetade som sjuksköterska på olika barnavdelningar. Men döden försvinner inte, även om man arbetar som barnmorska. Fast det bästa med att vara barnmorska är att man också får finnas där när barnet tar sitt allra första andetag och att då få hälsa den lille vännen välkommen till planeten Jorden. Och till det jag alltid hoppas ska bli ett långt, lyckligt liv. Att säga hej, inte hejdå. Det är helt fantastiskt varje gång ett nytt liv föds, och varje gång det sker undrar jag varifrån den lille nya varelsen kom ifrån. Hur kan det bli så självklart att den finns, när den alldeles nyss inte fanns? Den lilla, lilla bebisen förändrar två människors (och säkert ännu fler) liv för all tid. Och det är alltid fruktansvärt när någon måste lämna oss, alldeles för tidigt. Men när jag sitter här och ser på den lilla ängeln, så känner jag bara sorg för hennes föräldrar. Jag vet att hon får det bra dit hon kommer. Det är de som blir ensamma kvar som egentligen lider.

Quem dii diligunt, adolescens moritur - "Den gudarna älskar dör ung" , ur Bacchides av Plautus.