Libertas inaestimabilis res est

I och med mitt "nya" liv som arbetande, och ej längre student, har jag funderat en del kring begreppet frihet. När jag först fick reda på att jag fått en tillsvidare anställning, sk "fast tjänst", kände jag mig låst och instängd. Jag ville vara fri, eller känna mig fri att göra vad jag vill. Och egentligen hade jag ju tänkt att jag skulle åka utomlands och jobba, eller resa. Men mest handlade det nog bara om just möjligheten att kunna göra det, jag hade nog inte kommit iväg längre från Uppsala om jag fått ett vikariat heller. Nu, när jag har jobbat i lite drygt sex veckor, känner jag mig mer fri än jag någonsin gjort. Det är så många andra dörrar som har öppnats; möjlighet till att välja vart jag vill bo, möjligheten att få barn och ha en trygg inkomst för att klara att ta hand om barnet, möjlighet till att ha semester etc etc... Men den här anställningen får mig faktiskt också att känna mig låst i vardagsträsket och ger mig söndagsångest.

För när jag tänker på att jag har möjlighet att köpa en lägenhet, som jag fritt kan renovera och göra om hur jag vill, känner jag mig ändå låst av det faktum att jag måste låna pengar av banken för att kunna göra det. Det blir egentligen inte min lägenhet, det blir bankens. Men om jag hyr något, och är mindre låst på så sätt att om nånting händer så behöver inte jag ordna upp det själv (typ att kylskåpet går sönder eller nåt), så är jag ändå fast under att det inte riktigt är min lägenhet heller, och jag får inte göra som jag vill. Och om jag skulle få barn skulle jag ju verkligen bli låst, mitt liv as I know it skulle förändras helt och någon annan skulle få huvudrollen i mitt liv. Och semester, fyra veckor om året, hur mycket frihet är det egentligen? Jag menar inte att låta otacksam, för jag tycker att det är helt fantastiskt att få möjlighet att vara ledig med betalning, men helt fri kan man väl ändå inte påstå att man är, eller?

Man är nog aldrig riktigt fri, hur man än gör. När man är barn längtar man efter att bli stor och fri att göra som man vill. Men när man är stor har man alltid en massa ansvar och längtar efter när man var barn och bekymmerslös. De flesta av oss gör nog det, även om det finns en del fria fördelar med att vuxen också. Fick det här messet av en nära vän idag; "Jag älskar att vara vuxen. B&J och juice till frukost i soffan, Idol på tv.". Det kanske är det frihet handlar om. Att äta glass till frukost om man vill det.


Libertas inaestimabilis res est - Frihet är ett ovärdeligt ting.

Patrem et matrem amo.

Åh, va jag älskar sånna här spännande expriment! Va tror ni? Kommer han att lyckas? Det är redan vetenskapligt bevisat att män kan producera bröstmjölk (ex män som har hjärntumörer och får ändrade nivåer av prolaktin), så varför skulle inte män kunna amma egentligen? Det kanske var tänkt så som "back-up" ifall typ mamman skulle dö eller nåt? Sen är det väldigt roligt att detta ämne provocerar så mycket, och att många tror att barnet skulle ta skada av att bli ammade av en hårig pappa. Men precis som någon annan klok före mig sa, tror jag att det är bra att fundera efter en gång extra innan man dömer ut något, för saker och ting förändras. Exempelvis som att kvinnor för 100 år sen inte fick läsa på universitet eftersom man trodde att livmodern skulle tillbakabildas om kvinnan läste för mycket. Idag tycker vi det är helt sjukt. Tänk om jag som gammal barnmorska om typ hundra år får säga "Ja, när jag var nyfärdig barnmorska så var det bara mammor som ammade och man trodde att det kunde vara skadligt för barnet om pappan ammade det"? Tycker vi ska ge killen en chans! Jag hejjar på iaf! Va tycker du?! Kolla in Mjölkmannens blogg! http://www.tv8.se/blogg/mjolkmannen

Patrem et matrem amo - Jag älskar pappa och mamma.

Que vivra verra

Hur vet man om man håller på att bli kär? Vet inte om det är hjärnspöken, eller om det är på riktigt. Hur vet man om det är det? Det känns lite grann som när man gick i sjuan och var kär i någon av de större, coolare killarna i nian, om ni minns det? Då gick det ju i och för sig över mellan lunchrasten och eftermiddagsrasten, och föremålen för kärleken varierade från dag till dag. och man ville inte ens hångla, utan det räckte med att bli nuddad eller ha ögonkontakt i mer än 1 sekund. Typ. Och typ liksom så känns det nu, fast i vuxen-variant och med tillägg av att verkligen vilja hångla. Typ grovhångla till och med. Men samtidigt känns det omoget och töntigt. Juvenilt. Och ibland som att jag bara hittar på allting.

Vet inte var denna plötsliga känsla kommer ifrån. Och jag vet riktigt vad jag håller på med. Vänner runt omkring mig blir gravida, flyttar till hus eller köper lägenheter och beter sig allmänt vuxet. Vilket gör mig lycklig för deras skull, förvånad över att det inte känns konstigt att vi är tillräckligt gamla för att göra nåt sånt, och rädd för att jag snart kommer vara där själv. Jag har helt oförväntat fått en fast tjänst, börjat kolla efter större lägenhet och funderar på att köpa bil. Fast jag egentligen kanske tänkt flytta till Norge, resa runt, åka som volontär, flytta till New York och göra en hel del andra saker den här hösten och ett tag framöver (allting egentligen helt orealistiskt att ske på en och samma gång). Jag har till och med gjort upp en plan för att kunna spara pengar till att köpa mitt drömhus på landet om några år och jag känner mig inte alls stressad för någonting. Utan mer harmonisk än någonsin. Ett lugn som jag hoppas är här för att stanna. Bara en måndaslön tillbaka kände jag inte alls så här som jag känner nu. Är både rädd för mig själv och samtidigt nyfiken på vad som kommer näst.

Que vivra verra - "Den som lever får se"

Carpe diem, quam minium credula postero

Nu har jag gått lite drygt en veckas inskolning på mitt nya jobb och jag lär mig nya saker varje dag. Det är mycket nytt, rent praktiskt, men också många nya människor och ansikten. Även om det är jättejobbigt, är det också väldigt roligt. Det är så läskigt att vara medveten om hur lite man egentligen vet, och va glad man borde vara för det ibland. Samtidigt är det frustrerande att man inte kan kunna allt på en gång, eller kanske någonsin. Idag har min dag mest handlat om att läsa på lite om kirurgiska magoperationer, pyssla om en liten sjuk tjej som då och då glömmer bort att andas, och ta hand om hennes föräldrar som fortfarande är i chock över att deras bebis kom alldeles för tidigt än planerat.

Nu sitter jag vid mitt skrivbord i mitt studentrum och tittar på solnedgången genom fönstret. Lite te och nån smörgås på det här och så är det läggdags för mig. Men för den lilla tjejen som är kvar på jobbet är livet skört. Hon kanske aldrig någonsin får uppleva en solnedgång. Och även om jag inte kan vara helt säker, är jag rätt säker, på hennes föräldrar inte kommer sova en blund i natt. Istället för att ligga hemma i sängen och mysa tillsammans och se magen växa, blev det snuvade på det och måste helt ställa om livet till att vara på sjukhus i flera månader. Taskigt och orättvist. Men de har varandra, och den lilla flickan har två föräldrar som finns där och vakar över henne varje minut, varje sekund. Så bra är det inte alla som har det. Det låter konstigt i det här sammanhanget, att nån skulle kunna ha det värre. Men så är det. Faktiskt. Allting är relativt. Och ingenting blir någonsin som man tänkt sig. Men man lär sig, hela tiden. Och man går vidare. Livet går vidare. Det är kanske som någon klok en gång sagt; att det är i de små stunderna man finner lycka. Vad gjorde dig lycklig idag? Och tacksam över att du lever och mår bra?

Carpe diem, quam minium credula postero - Fånga dagen, betänk ej morgondagen.

Ytligheter

Nu finns det ingen återvändo. Det handlar bara om ytligheter, så egentligen fattar jag inte hur jag kan sitta här och ha så jävla ont i magen. Det är färg. Jag älskar ju färg. Nu blire färgat. Håret. Jag försöker tänka "Vad är det absolut värsta som kan hända?". Får inget bra svar. Jag är ju inte rädd för att dö. Och jag tror inte att det finns någon risk att jag dör av att färga håret, fast någon någongång säkert gjort det. Så varför? Egentligen borde jag inte vara rädd för att bli fulare, om det är det allt handlar om, för det är inte så jag att jag var så jävla snygg innan heller.

Så tänkte jag när det satt där i håret. Färgen var blöt. Nu är den torkad. Jag är inte längre blondin.

Jag vet inte riktigt vad jag ska säga. Varför är hårfärg en sån identitets-fix-grej hos mig? Jag tror ingen annan bryr sig om jag är blond eller brunett. Jag är ju samma Frögan ialla fall. Eller? Är rädd för att människor att uppfatta mig annorlunda nu, men jag har ingen bra förklaring till varför, eller varför det skulle vara en dålig sak. Men jag är säker på att det iallafall kommer vara lite annorlunda. Nån kanske till och med inte känner igen mig.

"Den kloka kvinnan blir glad då hon anses vara vacker. Den vackra kvinnan blir glad då hon anses vara klok." - Selma Lagerlöf

Jag cyklar vidare

I morgon är första dagen på nya jobbet. Fast anställning för första gången i mitt liv. Borde vara glad, men jag börjar redan känna mig kallsvettig och kvävd. Har varit hemma i två dagar, efter ytterligare en sommar på resande fot i närmare tre månader. Det måste vara nåt fel på mig. Kanske måste jag köpa ett hus på landet i tillägg till min lägenhet i stan för alla pengar jag kommer tjäna, så jag i alla fall har två ställen att variera vardagen på? Min värld rör sig framåt utan att jag har en chans att påverka det, känns det som, vilket kanske är lika bra. För ibland skulle jag bara vilja stanna en stund och vara ung lite till. Inte för att jag egentligen är särskilt gammal nu, men jag är smärtsamt medveten om att jag hela tiden blir äldre vilket innebär att många dörrar stängs, det är så många saker jag önskar att jag hunnit göra...

Men, det öppnas antagligen nya dörrar. En klok man i min närhet lär ha sagt att man lever livet indelat i 7-årsperioder, om så är sant stämmer det rätt bra in på mitt liv. Jag har ett år kvar på min fjärde period - en period fylld med äventyr, många resor och flera års studier. Nästa år fyller jag 28 år och jag gissar att även om det här med 7-årsperioder inte är sant, så står jag antagligen ändå framför en stor förändring i mitt liv. Jag har pluggat färdigt, det är dags att slå sig till ro. Näst på listan står att finna en permanent lägenhet i denna stad av mitt hjärta, en som jag kan ha kvar för evigt. Och kanske en bil, för att samla ytterligare några vuxenpoäng (det är väl lika bra att köra all-in om jag nu ändå ska vara vuxen och ha ett ordentligt jobb?). Och sen får Han gärna ta och komma snart, tycker jag har väntat tillräckligt länge nu. Så jag kan få utnyttja min rätt till föräldraledighet och så att jag har nån att dela vardagen och drömhuset på landet med...

"Life is like riding a bicycle. To keep your balance you must keep moving." - Albert Einstein

Quem dii diligunt, adolescens moritur

Min högra hand vaggar en ängel. En liten tös som snart ska lämna oss här på jorden, hon kom hit bara för att vända om igen. Att sitta här, vagga henne och finnas till hands när hon behöver, är mitt jobb. Jag gör, precis som hon, ett gästspel här. Annars bor jag långt här ifrån, i vad som nu känns som ett helt annat liv. Hon snusar och vrider sig i vaggan, läpparna är hallonröda och kinderna rosa. Men vilken sekund som helst kan läpparna vara blå och kinderna vita. Det är en obeskrivlig känsla att vara så nära livet. Och döden. Hennes föräldrar ligger i rummet intill och sover, skulle hon sluta andas nu ska jag lägga henne mellan dem i sängen. Det är så vi bestämt. Men ingen av oss vet när det sker. Undrar om hon vet. Undrar om hon vet att hon snart ska tillbaka till därifrån hon kom igen?

Sen några månader tillbaka är jag barnmorska. Egentligen trodde jag att jag hade lämnat det där med barn och döden bakom mig, en tid då jag arbetade som sjuksköterska på olika barnavdelningar. Men döden försvinner inte, även om man arbetar som barnmorska. Fast det bästa med att vara barnmorska är att man också får finnas där när barnet tar sitt allra första andetag och att då få hälsa den lille vännen välkommen till planeten Jorden. Och till det jag alltid hoppas ska bli ett långt, lyckligt liv. Att säga hej, inte hejdå. Det är helt fantastiskt varje gång ett nytt liv föds, och varje gång det sker undrar jag varifrån den lille nya varelsen kom ifrån. Hur kan det bli så självklart att den finns, när den alldeles nyss inte fanns? Den lilla, lilla bebisen förändrar två människors (och säkert ännu fler) liv för all tid. Och det är alltid fruktansvärt när någon måste lämna oss, alldeles för tidigt. Men när jag sitter här och ser på den lilla ängeln, så känner jag bara sorg för hennes föräldrar. Jag vet att hon får det bra dit hon kommer. Det är de som blir ensamma kvar som egentligen lider.

Quem dii diligunt, adolescens moritur - "Den gudarna älskar dör ung" , ur Bacchides av Plautus.